Att ta ut sig fullständigt

Det börjar dra ihop sig. Inte många veckor kvar till Premiärmilen och jag börjar bli stressad. Tänk om jag inte kommer att uppnå mitt mål. Trots all denna seriösa träning. Visst, det går hur många millopp som helst så jag få väl anmäla mig till ett nytt i såna fall, men ändå.

Jag ville ha ett riktigt grispass av Coach och fick välja på antingen backe ute eller progressiv distans inne. Jag valde det förstnämnda. Backen skulle vara 200-250 meter och jag sprang bort till en ligger en kilometer hemifrån. Jag mätte upp 260 meter. Backen börjar lite flackt för att sedan bli redigt brant och avslutas flackt.

ImageHär är det bara att kruta på

ImageOch högst upp i bild tar det slut.

De första 5 vändorna gick i, för mig, ganska rask fart, 4:40. Men det kändes kontrollerat. Jag joggade ner och återhämtade mig snabbt. Efter det skulle jag öka farten i 3 stycken, var instruktionen. Om jag bara orkade 2 av dem var det bra. Så trött skulle jag helst bli. Men det blev jag inte, trots 4:10-fart. Jag kom visserligen upp trött och fick stå och flåsa en stund och gå ner en bit innan jag joggade till starten men när jag väl kom dit var jag pigg igen.

De två sista intervallerna skulle därför gå i tokfart. Inget krut skulle sparas på. Och jag tyckte verkligen att jag tog i. Farten blev inte högre än de tre intervallerna före men i den branta delen gick det inte att öka, det var tunga ben, och väl uppe var jag väldigt andfådd men långt ifrån kräkfärdig.

Jag joggade hem, med det där känslan av att jag borde ha sprungit ett par gånger till. Varför har jag så svårt att kräma ur det där sista på träning? Faktum är att jag brukar ha samma känsla på tävlingar. Eftersom jag inte vet hur mycket jag pallar går jag oftast ut för långsamt för att sedan öka. Och när jag kommer i mål, efter en vanligtvis ordentlig spurt (som jag aldrig törs starta för tidigt heller….), brukar jag vara trött och behöva stå och andas ett tag men efter en stund är jag ganska pigg igen.

Jag kliver ganska sällan ur bekvämlighetszonen. Och gör jag det är jag nästan alltid på ett tillräckligt litet avstånd så att jag lätt kan smita tillbaks in igen. Senast det hände var i Göteborg för två år sedan då jag började gå när det var 4 km kvar. Istället för att bita ihop och ignorera de stumma benen.

Så, vad gör jag om jag märker att jag klivit ur bekvämlighetszonen under Premiärmilen och det är väldigt långt kvar? Jag måste lära mig att bita ihop och springa trots att det är jobbigt. Men, hur?

Annonser

Dubbelpass

Eller snarare trippelpass. Jag har sportlovsledigt några dagar och är ensam hemma med 3,5-åringen. Frågade om min pappa hade lust att vara med henne ett par timmar så jag kunde träna på morgonen och det var inga problem.

Så, jag sprang bort till SATS. Det är drygt 5 km och jag höll nog 5.10-fart. Batterierna i GPS-klockan tog slut efter drygt 2 km men det kändes som det gick i hyfsad fart. Framme på SATS gick jag på skivstången direkt och körde 5 set frontböjar. Jag vet inte vad det är med dem, men de känns lite mindre läskiga än back squats, av nån anledning. Efter det blev det fokus på baksidan av ryggen plus armarna. Jag fick återigen bekräftat att jag är svagare i vänster sida. När jag bicepscurlade orkade jag inte lika många med vänster som med höger arm. Det där måste jag göra nåt åt!

Eftersom pappa väntade hemma, ville jag inte dra ut på tiden. Efter en timme bytte jag snabbt om och sprang hem. Lätt och avslappnat i 5-minutersfart. 

Sedan kan man ju fundera på om det är kontraproduktivt att springa och lyfta så tätt inpå varann och vilken av disciplinerna som förlorar mest på det, men då det händer så sällan att jag kombinerar det så grubblar jag inte så mycket. Det var tidseffektivt och kul. Det räcker för mig idag.

Distanspass och funderingar kring dagsform

Samma tid och samma upplägg som förra veckan och nästan precis samma runda. Då gick första halvan i 5:44 och andra i 5:14. Idag var planen att öka. Jag brukar vanligtvis alltid springa snabbare och snabbare, oplanerat progressivt, men min löparkompis och jag ville ändå inte gå ut för hårt. Första halvan gick i 5:39-fart. Sedan drog vi på och hade bra fart resten, i snitt 5:08. Jag skulle gärna testa att gå ut lite hårdare nästa gång.

Sedan var det funderingarna kring dagsformen. Igår var jag på SATS på morgonen, mitt lördagsnöje. Gjorde knäböj, som vanligt, och fick för mig att jag skulle dra 105 i marklyft, trots att jag en vecka tidigare persat på 102,5 och haft trött rygg halva veckan. Nu gjorde jag tre försök och lyckades inte rubba stången. Jag plockade då av 5 kg och tänkte att jag åtminstone skulle kunna ta 100. Inte det heller. Tog av 10 till men hade ingen ork alls. Hur är det möjligt att gå från rätt så stark ena veckan till extremt orkeslös en vecka senare?

I övrigt gick det bra. Gjorde mina rehabövningar för rotatorcuffen, som jag fortfarande tycker är muskelgruppen med det roligaste namnet, baksida axlar, rodd, pullups med hjälpvikt och så biceps och triceps (så jag kan se snygg ut i ärmlöst, såklart)

Det kan ha varit så att det var en annan gravitation på just det podium där jag körde. För precis före bad jag en kille ta ner skivstången åt mig från racket. Han såg lite förvånad ut när han lyft ner den och sa ”Va? Var det bara 60? Det kändes som 80”.

Galet snabba intervaller!

Idag var det intervalldags igen. Lämnade skolbarnen och stod på bandet 8.05. Lite huvudräkning senare insåg jag att jag skulle få svårt att hinna till månadsmötet på jobbet klockan 9, men jag satte igång.

På planen stod 5×4 min i 14,2-fart (4:14) med 2 minuter vila mellan varje, därefter 3 minuter vila följt av 5×2 min i 14,6-fart med 1 minuts vila mellan varje. Allt detta med 1 grads lutning. Coach hade skrivit att ”det kan bli tufft”.

Uppjoggen på 5 minuter ägnades till stor del åt telefonen. Jag behöver Spotify när jag springer. När det var avklarat efter 1 1/2 minut var det bara att öka farten ganska snabbt för att inte få en chock den första intervallen. Nu vet jag ju att första intervallen alltid är värst hursomhelst, men det är bra att vara hyfsat förberedd iallafall.

Och visst, första intervallen var snabb, men inte så farligt. Fyllde vattenflaskan i första vilan, tog en klunk och gav mig på nästa intervall. Kändes avslappnat och kontrollerat, det som var så svårt att uppnå i onsdags morse i 5-minutersfart.

Under den andra intervallen bestämde jag mig för att kapa en minut på vilotiden, för att få lite marginal till månadsmötet. Inga problem. Körde de tre sista med en minuts vila.

Kapade 1 minut igen och vilade 2 minuter inför de sista fem 2-minutrarna. Tittade på klockan. Bäst att effektivisera lite till. Det slutade med 2×2 minuter och sedan 6 minuter. I 4:07-fart. Vänta nu, jag är nästan nere på intervaller i 4-minutersfart. Det är ju väldigt snabbt.

Passet avslutat, extremt svettig får jag med mig alla grejer, kastar mig in i bilen och åker till jobbet, för att mötas av ett månadsmöte som börjat några minuter tidigare än tänkt.

Men, vilken start på dagen! 🙂

Trötta ben

Jag har inte riktigt lyckats få till nån bra veckoplanering pga sjukt barn och en plötsligt explosion av grejer på jobbet så jag får ta de tillfällen som bjuds. Det betydde att veckan 10-12 km-pass fick köras imorse 6.15. Det skulle gå i 5-fart kontrollerat avslappnat, men det var det knappast. Jag var märkbart seg i benen och fick kämpa för att hålla farten uppe. Enlitg Coach gjorde det inget om passet blev ”knappt 10” men jag vek ner mig och fick ihop 8.

Efter det körde jag 5×1 min med 30 sekunders vila mellan varje. Min klocka är ju rätt usel när det gäller just intervaller (eller så är det jag som inte fattar hur man gör). När man kör just intervaller är det bara nedräkningen man ser, inte fart eller sträcka. Så, jag pinnade på så gott jag kunde och det blev ungefär lika snabbt varje gång, utom den sista då jag svängde 90 grader mitt i. Då brukar det balla ur.

Nu är det VAB/jobba hemifrån som gäller resten av dagen. För mig betyder det just nu multitasking: mejla från soffan med fötterna på soffbordet och titta på Bamse i trollskogen med sjuk 3-åring.

God sallad, rehab och distanspass

image

En matbild. Jag kom dock på att jag skulle ta kortet efter middagen så jag fick ta en tallrik med rester. Receptet hittade jag i ICA-tidningen men jag ändrade lite. Det är matkorn, romansallad, granatäppelkärnor, mango, skållad mandel och tranbär. Till det åt vi gravad lax och creme fraiche med vitlök och Parmesan. Himla gott blev det!

Så var jag på triggerpunktsbehandling igen och han gick på vänster främre axel idag. Där finns också att göra. Ja, hela min överkropp är som Pandoras ask. Så jag ska tillbaks och sedan utöka mina utåtrotationer med övningar för baksida axel. Och så stretch av bröstet och mer rörlighetsträning.

Men dagen inleddes med 16 km distans med löparkompisen. Instruktionen löd ‘farten oviktig men andra halvan ska gå snabbare än den första’. Och så blev det. 5:44 – > 5:14. Nu väntar jag med spänning på nästa veckas pass. Kul med en coach så här. Det är Julafton jätteofta!

Nytt pers i marklyft!

Gick från 100 till 102,5 som mitt personliga rekord idag. Jag gjorde 8 repetitioner på 80 och räknade ut att det motsvarar ett max på 98 kg. Då tröttnade jag lite och bestämde mig för att dra upp 102,5. Och det gjorde jag. Det känns lite roligt att stå på SATS en lördagmorgon och maxa i mark.

Tanken var sedan att göra frontböj men jag kände mig lite seg i ryggen och ville inte utmana den mer. Istället blev det biceps och triceps (ja, vad ska man hitta på när det råder pressförbud?) och så excentriska utåtrotationer.