Att ta ut sig fullständigt

Det börjar dra ihop sig. Inte många veckor kvar till Premiärmilen och jag börjar bli stressad. Tänk om jag inte kommer att uppnå mitt mål. Trots all denna seriösa träning. Visst, det går hur många millopp som helst så jag få väl anmäla mig till ett nytt i såna fall, men ändå.

Jag ville ha ett riktigt grispass av Coach och fick välja på antingen backe ute eller progressiv distans inne. Jag valde det förstnämnda. Backen skulle vara 200-250 meter och jag sprang bort till en ligger en kilometer hemifrån. Jag mätte upp 260 meter. Backen börjar lite flackt för att sedan bli redigt brant och avslutas flackt.

ImageHär är det bara att kruta på

ImageOch högst upp i bild tar det slut.

De första 5 vändorna gick i, för mig, ganska rask fart, 4:40. Men det kändes kontrollerat. Jag joggade ner och återhämtade mig snabbt. Efter det skulle jag öka farten i 3 stycken, var instruktionen. Om jag bara orkade 2 av dem var det bra. Så trött skulle jag helst bli. Men det blev jag inte, trots 4:10-fart. Jag kom visserligen upp trött och fick stå och flåsa en stund och gå ner en bit innan jag joggade till starten men när jag väl kom dit var jag pigg igen.

De två sista intervallerna skulle därför gå i tokfart. Inget krut skulle sparas på. Och jag tyckte verkligen att jag tog i. Farten blev inte högre än de tre intervallerna före men i den branta delen gick det inte att öka, det var tunga ben, och väl uppe var jag väldigt andfådd men långt ifrån kräkfärdig.

Jag joggade hem, med det där känslan av att jag borde ha sprungit ett par gånger till. Varför har jag så svårt att kräma ur det där sista på träning? Faktum är att jag brukar ha samma känsla på tävlingar. Eftersom jag inte vet hur mycket jag pallar går jag oftast ut för långsamt för att sedan öka. Och när jag kommer i mål, efter en vanligtvis ordentlig spurt (som jag aldrig törs starta för tidigt heller….), brukar jag vara trött och behöva stå och andas ett tag men efter en stund är jag ganska pigg igen.

Jag kliver ganska sällan ur bekvämlighetszonen. Och gör jag det är jag nästan alltid på ett tillräckligt litet avstånd så att jag lätt kan smita tillbaks in igen. Senast det hände var i Göteborg för två år sedan då jag började gå när det var 4 km kvar. Istället för att bita ihop och ignorera de stumma benen.

Så, vad gör jag om jag märker att jag klivit ur bekvämlighetszonen under Premiärmilen och det är väldigt långt kvar? Jag måste lära mig att bita ihop och springa trots att det är jobbigt. Men, hur?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s