Ständiga förbättringar som ledord

Jag frågade min kollega för någon månad sedan om han hade något rättesnöre i livet, något som hjälper honom att veta hur han ska förhålla sig till olika saker (nu kom jag plötsligt att tänka på ordet ”affärsplan”…..ska komma tillbaks till det där med familjen som företag). ”Att man ska lära sig något varje dag”, var hans svar. Min make har sagt något liknande, att något varje dag ska vara bättre än dagen före. Ja, det kanske är så det är. På mitt förra arbete gjorde vi en s k ”transformation” enligt LEAN och där är just arbetet med ständiga förbättringar en väldigt viktig, om inte den viktigaste, del. Jag gillar LEAN-tänket, att jobba med processer, minimera slöseri och alltid sträva efter att göra saker på ett bättre sätt. Och att det inte ska komma uppifrån utan att de som är med i processen ska utveckla den.

Jag läste Från frustration till flow med LEAN@home före jul och det trillade ner några poletter. För hur torrt det än låter så är hemmet och familjen fullt av processer. Det är ”gå upp på morgonen”-processen, ”komma iväg till skolan och dagis”-processen, ”komma hem med 3 barn som alla ska ta av sig sina smutsiga ytterkläder i vår underdimensionerade hall”-processen osv osv. Man börjar med att identifiera sina processer. Man väljer sedan ut den som gör mest ont, den som fungerar sämst (hemma hos oss ballar det alltid ur när vi ska iväg tillsammans). Den kartlägger man i detalj och identifierar de punkter där man vill göra förbättringar. Och därefter betar man av en efter en, utvärderar, justerar och går vidare. Som hos oss, där det alltid var/är strul med att hitta ytterkläderna och skorna eftersom halva hallen var upptagen av sommar- och höstkläder. Tänk, det tog flera månader av irritation innan jag en morgon fick tuppjuck och rensade bort allt oväsentligt. Det tog kanske 10 minuter och förbättrade processen betydligt.

Nu kanske någon tycker att det låter trist att se på familjen på processer och att meningen med livet skulle vara att hålla på med processförbättringar. ”Är inte livet för kort för att hålla på med sånt? Ska man inte se till att ha lite kul istället?”, typ. Jo, men jag har roligare när saker flyter på och funkar. Och tanken är att alla i familjen ska vara engagerade i jobbet med att göra de här förändringarna. För, när det är klart och man ser vinsten – då är det kul!

OK. Detta är en träningsblogg. Och faktum är att jag fick nån sorts aha-upplevelse en dag när jag till fullo kände att träningen också handlar om ständiga förbättringar och progression. Varje pass ska syfta till att förbättra något. Jag har gått till gymmet och genomfört utan att direkt reflektera över vad jag gör. Inte i alla övningar. Vissa har jag fört noga protokoll över och haft koll men jag har inte haft någon plan för hur jag ska hantera eventuella platåer. Och det är väl därför jag knappt blivit starkare i militärpress på 1 1/2 år. 

Marklyft t ex. Jag har kört omixat grepp på 50 kg men så fort jag höjt har jag kört mixat. Idag bestämde jag mig att ha som ambition att köra omixat. Jag klarade en 2:a och en 5:a på 70 kg utan att tappa stången. Nu har jag en referens och kan mäta om jag blir starkare i nyporna av alla Farmer’s Walk. Annars går jag ju bara runt med de där kettlebellarna utan plan, mer än att det känns lite coolt.

Enbensövningar. Min naprapat, som jag går till nu, konstaterade att jag är svagare i vänster säte – mer specifikt Gluteus Medius och att det är orsak till mina fortsatte problem med vänster hamstring. ”Är löpning en enbens- eller tvåbensrörelse?”, frågade han retoriskt igår. Om man är löpare ska man träna enbensövningar, var hans budskap. Och det känns ju rimligt. Är man osymmetrisk och bara kör vanliga knäböj kompenserar man och när man sedan springer, och går från en tvåbens- till enbensrörelse så riskerar man skador. 

Så, nu ligger tre enbensövningar i mitt program: enbenböj, raka marklyft och utfallsgång. Och jag kan säga att träningsvärken i rumpan är klar närvarande. Det tar att stabilisera höften när man står på ett ben. 

Förutom vänster säte så har min fotledsmobilitet blivit bättre men jag ska fortsätta jobba med den. Och insidan på mina lår är tydligen katastrofalt orörliga (vilket inte kom som en överraskning).

Jisses, vilka knäböj jag ska göra och vad snabbt jag ska springa (utan att få ont nånstans) när jag är symmetrisk och rörlig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s