Beslutet

Nej, jag ska inte tävla redan i sommar. Jag måste få mer massa. Jag grubblade i några dagar och bestämde mig sedan för att skjuta allt fem månader framåt i tiden. I slutet av november går en hyfsat stor nybörjartävling i Göteborg, Luciapokalen.

Å ena sidan kanske det är lite defensivt att ducka för sommarens plan men å andra sidan så är ju inte styrketräningen något jag hade slutat med efter det. Jag kan lika gärna köra på ett tag till. Men, i planen nu ingår en kortare deff i vår iallafall för att få en bild av läget under fluffet. Det ska bli riktigt spännande!

Det går rätt bra att träna nu, hursomhelst. Jag känner mig stark, vilket kan ha en koppling till att min vikt konstant kryper uppåt.

20141107_075221

3×20 sek med 70 kg på ryggen idag

Annonser

Att flytta sina gränser

När jag började springa lite mer frekvent för några år sedan minns jag ett tillfälle då mina kompisar skulle ut på en kvällsrunda på 14 km och jag inte följde med av nån anleding och tänkte att ”oj, vad långt de ska springa…..14 km. Det skulle jag nog inte ens klara”. Ett par år senare tog jag mig runt Ursvik Ultra på 45 km. Hur går det där till egentligen? Jo, för varje lite längre långpass försköts referensramen och plötsligt var en halvmara ett rimligt morgonpass en lördag. Och en dag fortsatte jag när vi var ute och sprang och kom hem efter 27. Självklart handlar mycket om att anpassa kroppen men framförallt sitter mycket i huvudet.

Men ibland funkar det tydligen inte med långsam progression för att ändra på tankemönstret. Som med mina knäböj. De senaste två åren (tills för en dryg vecka sedan) satt jag ohjälpligt fast kring 65 kg. Jag hade gjort ett försök på 80 men höll på att ge vika under stången innan jag ens böjt på benen. Det var mitt minne. Och skräcken att sitta där på huk utan att komma nånvart. Vilket dessutom är en onödig rädsla eftersom det bara är att släppa stången bakom sig.

Hursomhelst, jag lyckades på nåt vänster klara 5 set på 68,5 kg för några veckor sedan och jag fick instruktioner att höja till 71 passet efter. Det var 2,5 kg extra kändes som 20 och det blev några halvtaffliga försök där jag inte kom särskilt djupt. Jag var feg och trodde inte jag skulle klara av det.

Och så kom jag till Göteborg och kaboom 87,5. Och igår var jag tillbaks för arbetsset på 71 kg och den här gången gick det vägen, 2 veckor efter mitt förra försök. Det handlar inte om att jag blivit markant starkare på två veckor. Inte i benen iallafall. Men i huvudet. Nästa tunga benpass är om en vecka då 75 kg väntar och nu ser jag fram emot det.

Kliv utanför zonen för vad du tror att du klarar av och bli överraskad!

Från kaos till ordning

Jag vet inte om jag är ett kontrollfreak. Kanske. Jag hatar iallafall att inte ligga i fas med saker. Att lämna ett stökigt kök och behöva ta tag i det när barnen är hungriga efter skolan. Eller behöva gå in och köpa diskmedel och mjölk med alla barnen (vilket brukar funka bra) och komma ut med mjölk och andra grejer men inget diskmedel. Att vakna på morgonen och ha glömt att någon skulle ha matsäck. Alltså, det är inte matsäcken i sig som är problemet, det går alltid att bre en macka utan det är känslan av att inte vara ”on top of it” som jag inte kan med.

Tidigare i veckan var det så. Jag var trött och i ofas. Varje liten motgång ger adrenalinpåslag och jag blir vresig och irriterad på oviktiga saker. Jag kommer vanligtvis iväg i god tid när barnen ska lämnas så det finns faktiskt utrymme till att hjälpa till med en sko eller whatever, men när jag hamnat i de där lägena kan jag inte tänka klart utan stressar på barnen.

Och när jag hamnat helt snett finns ingen riktigt tid för återhämtning heller. Eller träning. Eller fel…..det finns ingen ro. När träning gör som mest nytta blir jag stressad av bara tanken. Då måste jag ta kontrollen. Och det var precis vad vi gjorde i fredags när jag höll på att bryta ihop. Vi gjorde veckoschemat för veckan som kommer så det finns nedskrivet när gympapåsar ska packas och matsäck ska köpas. Jag tog mitt rehabprogram som jag fått och planerade in när jag ska göra vad. Under veckan som kommer är jag ensam med barnen 4 dagar så det finns inte tid för något SATS-besök men jag kan göra annat hemma. Jag gjorde middagsplanering och köpte mat. Och diskmedel. Nu är jag i fas.

Och vad gäller träningen har jag också bestämt att det är rehab som gäller nu, först och främst. Jag ska göra övningarna, ca 30 minuter, fem gånger i veckan i 3-4 veckor. Och det ska bli gjort. Det är prio 1. Även om det blir klockan 22 på kvällen. Hinner jag inte köra räckhäv må det vara hänt men mitt lår måste komma på banan igen så jag kan springa.

Att ha en plan framåt, vad gäller träning, skolväskor, middagsmat……osv osv kanske inte är jättesexigt men för mig betyder det väldigt mycket för min mentala hälsa och förmåga till spontanitet. Kontrollfreak? Ja, kanske då. 

 

 

Distanspass och funderingar kring dagsform

Samma tid och samma upplägg som förra veckan och nästan precis samma runda. Då gick första halvan i 5:44 och andra i 5:14. Idag var planen att öka. Jag brukar vanligtvis alltid springa snabbare och snabbare, oplanerat progressivt, men min löparkompis och jag ville ändå inte gå ut för hårt. Första halvan gick i 5:39-fart. Sedan drog vi på och hade bra fart resten, i snitt 5:08. Jag skulle gärna testa att gå ut lite hårdare nästa gång.

Sedan var det funderingarna kring dagsformen. Igår var jag på SATS på morgonen, mitt lördagsnöje. Gjorde knäböj, som vanligt, och fick för mig att jag skulle dra 105 i marklyft, trots att jag en vecka tidigare persat på 102,5 och haft trött rygg halva veckan. Nu gjorde jag tre försök och lyckades inte rubba stången. Jag plockade då av 5 kg och tänkte att jag åtminstone skulle kunna ta 100. Inte det heller. Tog av 10 till men hade ingen ork alls. Hur är det möjligt att gå från rätt så stark ena veckan till extremt orkeslös en vecka senare?

I övrigt gick det bra. Gjorde mina rehabövningar för rotatorcuffen, som jag fortfarande tycker är muskelgruppen med det roligaste namnet, baksida axlar, rodd, pullups med hjälpvikt och så biceps och triceps (så jag kan se snygg ut i ärmlöst, såklart)

Det kan ha varit så att det var en annan gravitation på just det podium där jag körde. För precis före bad jag en kille ta ner skivstången åt mig från racket. Han såg lite förvånad ut när han lyft ner den och sa ”Va? Var det bara 60? Det kändes som 80”.

Att gå in i rollen

Image

Lyftarskorna köpte jag ganska tidigt i somras. I höstas tillkom greppsprejen i min arsenal av hjälpmedel och i förra veckan beställde jag ett bälte. Jag ville testa att använda bälte och hittills har det gått över förväntan. Vikterna är väl inte så tunga än att bålen inte klarar dem, men jag har märkt att med skorna och bältet på går jag in i rollen styrkelyftare och morskar upp mig på ett annat sätt. Så lättlurad är jag!

Back on track

Image
Har spenderat 2 1/2 dygn i Chamonix och lyckades kräma ut slalom- och längdskidåkning samt två pass löpning – det ena i kombination med cacheletning. Det andra var ett morgonpass på 10 km samma dag vi skulle hem. Konstant snöade och man kunde bara urskilja bergen på båda sidorna om dalen. Efter ett tag minskade snöfallet och när solen började gå upp tornade alperna upp sig. Magiskt!

Tillbaks på hemmaplan fortsätter satsningen mot sub45 på Premiärmilen. Jag har sprungit en del distanspass men det var ett tag sedan jag gjorde nåt på löpband. Idag var det dags.
6×3 min i 4:18-fart (1 min vila mellan varje)
2 min vila
6×2 min i 4:09-fart (1 min vila mellan varje)
2 min vila
6×1 min i 4:00-fart (1 min vila mellan varje)

Farterna kändes helt ok. Jag börjar bli snabbare, tror jag. Men, jag får inte låta mig luras av att det är på löpband. Att hålla samma farter ute är en helt annan sak!

Mitt jobb

image

Jag hade den perfekta bilden på gång men glömde ta den innan det var för sent. På mitt jobb äter vi frukost tillsammans varje fredag. Det är många som sitter på uppdrag hos kund så det är sättet vi samlas på regelbundet. Jag, liksom många andra, gillar ju hotellfrukost och det här är bra nära. Olika sorters bröd (värmda i ugn före), leverpastej, ost, skinka, inlagd makrill, paprika, sallad, ost och så min favoritkombo förtillfället: avokado, ägg och rödlök. Jag skulle kunna leva på det, har jag märkt. Tanken var att ta en bild på detta innan alla kommit men jag glömde bort det.

En annan rolig grej här är att många är aktiva. Varje fredag är det innebandy också och jag har varit med rätt mycket. Varje vinter åker vi på skidresa. Vi har ett pingisbord på kontoret. Och nästa sommar ska vi åka upp till Dalarna och några av oss köra Siljan Runt. Det började visst som en utmaning i ett projekt (vi mot kunden) men nu åker hela företaget, även om inte alla ska cykla. Vi som ska fick anmäla vilken sträcka vi vill köra (7, 12 eller 16 mil). Idéen var väl att vi skulle köra alla tillsammans, 7 mil. Men så kom två av killarna på att de vill köra 16 och det måste jag ju haka på. Chefen har lovat en kväll på Stadshotellet efteråt. Vi får väl se om jag kommer att orka något mer än att ligga utslagen i en fåtölj.