Det finns en plan

Tog bilen till Uppsala igår för att besöka Idrottsskadecentrum. Där fick jag träffa en naprapat som hade varit med förr. Han testade min muskelstyrka och rörlighet i hamstrings och försökte framkalla smärtan där jag känner av nåt vid löpning men det gick inte. Det känns bara när jag springer. Och när man trycker, och det gjorde han. Så kontentan blev att det är en liten bristning i övergången mellan sena och muskel. Det har läkt bra men det finns ärrvävnad och det är den som gör att det stramar när jag springer. Jag behöver träna hamstrings och stretcha så han gav mig tre övningar att göra hemma och på gymmet. Samt restriktioner gällande löpningen. Eftersom jag börjar känna av benet efter drygt 3 km får jag springa högst 5 km högst 3 gånger i veckan de närmsta två veckorna. Om jag inte känner nåt sedan kan jag öka 1 km varannan gång.

Nu börjar jag vänja mig vid att inte kunna satsa för fullt så det känns faktiskt helt ok att ta det lugnt. I morse var jag dessutom på SATS och lyfte lite tunga grejer. Och på hemmaplan är jag mitt i mitt plank- och jägarvilaprojekt. Parallellt med det ska jag snart göra ännu ett försök på 100 armhävningar. Det finns att göra!

Annonser

On hold

Status: jo, det gick rätt bra att testjogga i helgen men sedan märkte jag att benet fortfarande inte var riktigt bra. Kände mig bedrövad och lite stressad och bestämde mig för att lägga löpningen på hyllan tills det börjar närma sig Parloppet den 12 juni och passa på att göra annat i väntan. Jag märkte att tanken på att gå runt och känna efter och fundera på när jag ska våga testjogga igen bara stressade upp mig.

Så jag har börjat styrketräna lite mer på allvar igen, och eftersom jag var biten redan förut så är det inte det värsta som har hänt. I söndags var jag hos min SATS-PT som även masserar och han lyckades knåda bort en knuta högt högt upp på baksidan av vänster lår, så visst fanns det nåt där. När han gick på höger sida också gjorde det i och för sig svinont också, trots att han inte kunde känna nåt särskilt. Det finns en del att mjuka upp på mig.

Visst, det är ett avbräck men samtidigt har jag inte bråttom. Jag blir hellre bra i benet med vila än forcerar fram ett nytt test för tidigt. Och när det väl är dags är jag mycket starkare!

Det gick inte att låta bli

Jag har känt mig lite rädd för att börja springa igen efter Göteborgsvarvet. Jag är orolig att skadan inte är riktigt läkt utan att det ska bli som förra helgen när jag sätter igång igen. Första planen var att testa nästa fredag. Sedan messade min kompis och frågade om vi ska ta en lugn kort jogg på tisdag och då kändes det ändå rimligt.

Så blev det lördag morgon och jag bestämde mig för att ta en promenad. Jag är ensam hemma med de äldsta barnen och jag insåg plötsligt att de har blivit så stora att jag kan lämna dem ensamma hemma en stund.

ImageDet var varmt, lite vind och benet mådde fint så jag kunde inte låta bli att jogga lite. Och det gick bra. Efter ett par hundra meter gick jag igen och sedan varvade jag gång med lugn lufs 100 meter. Kanske kanske att jag kände en förnimmelse av en känsla, men inte mer.

När jag kom hem stretchade jag och körde lite rörlighetsövningar på verandan i solen. Sommaren är här.

Distanspass i nya skor

För ungefär två år sedan skulle jag köpa nya löparskor. Jag gick till Löplabbet, sprang på bandet och killen i affären gick in på lagret och kom ut med tre lådor. Jag minns att det var bra skor men jag var lite trött på de vanliga dämpade modellerna och bad att få nåt annat. ”Då vet jag precis vad jag ska hämta”, sa han och kom ut med ett par orangea Saucony Kinvara 2. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag använde dem tills de inte höll ihop längre. Då beställde jag ett par nya, lila, och under vintern har de blivit slitna och efter Premiärmilen bestämde jag mig för att köpa Kinvara 3. De har dock inte känts perfekta. Jag kan inte riktigt peka på vad det är, de känns lite stummare på nåt vis.

Så jag har börjat fundera på alternativ. Läste en tråd på jogg.se om Brooks Green Silence, och det var många lovord. Eftersom den skulle utgå ur sortimentet chansade jag och beställde ett par för ca 350 kronor och i tisdags låg dem i brevlådan. De ser väldigt speciella ut, bruna dessutom, och jag hade dem under de långa intervallerna. Sköna och lätta!

Förra veckan gjorde jag ett varv inne på Löplabbet och provade ett par Saucony Grid Type A5. De satt som en smäck! Hittade ett par på Tradera, nya för 499 kr. Klick klick. Igår hämtade jag ut paketet och idag fick de vara på under mitt distanspass på 18 km. Det kändes som att springa i mockasiner. Jag har hittat helt rätt tävlingssko!

Passet idag skulle gå i ca 5-fart första timmen för att sedan avslutas med ca 10 min i 4:45 och 20 min i 4:30. Första timmen fick jag hålla igen, det blev lätt under 5 min. Vilket jag upptäckte orsaken till när jag bytte riktning och skulle hemåt. Och det var motvind. Jag gjorde tempoökningen efter en timme men märkte att det var svårt att hålla 4:45 just. Så istället drog jag på och försökte hålla en jämn fart kring 4:30. Men, det är ju svårt att springa i jämnt tempo ute. Det går upp, det går ner, det blåser från olika håll, det kommer en cykelbom…osv osv. Hursomhelst, snittet på sista halvtimmen blev ungefär 4:30.

Nu gäller bara att hålla den farten över 21,1……

Image

Saucony Kinvara 3, Brooks Green Silence (clownskor), Saucony Grid Type A5

Dipp

Kalendern börjar som sagt fyllas, både hemma och på jobbet. Men istället för att se fram emot löpningen som en möjlighet att koppla bort allt runtomkring blir jag stressad. Det är inte lång tid kvar till Göteborgsvarvet och passen som är kvar måste bli bra.

Progressiv distans idag 35-40 minuter. Jag hade höga ambitioner. Skulle springa 5×7 minuter ute, börja på 4:30 och kapa 5 sek/km varje gång så att sista 7:an gick i 4:10. Så blev det inte. Först tänkte jag att det måste bero på den starka vinden. När jag sedan ändrade riktning men ändå inte fick upp farten tänkte jag att det måste vara det att vägen lutar. När det blev platt sedan och det ändå gick trögt förstod jag att det är mig det är fel på. Sedan mina långa intervaller i tisdags morse har energin varit låg, jag har sovit för lite och idag hade jag tungt huvud hela dagen.

Dagens kilometertider: 5:04, 5:07, 4:47, 4:33, 4:29, 4:34, 4:23, 4:13 (500 meter). 7,49 km i 4:40-fart. Det krävs mycket mycket mer än så om jag ska fixa 1:35 i Göteborg och denna vecka har det inte funnits där.

Nästa vecka, då!

Efter gårdagens intervaller låg ett lugnt distanspass på 8 km. Först var planen att köra de på fredag lunch men då kom min man och jag på att vi skulle äta lunch (va? ses utan barn? när hände det senast?) så då funderade jag på torsdag men då funkar det inte riktigt optimalt jobblogistiskt så det fick bli idag. Jag vet inte om det var för tätt inpå gårdagens grispass men jag packade väskan igår hursomhelst, med korta tights (långa i reserv), en långärmad tröja, keps, ingen mössa eller vantar. Och så när det väl var dags var det +3 och den där nordostliga vinden. Men, tusan då…..när ska det bli varmt?

”Lätt” distans. Vad betyder det? Förr skulle det varit 5:30 kanske, men nu…? Jag bestämde mig för att låta känslan avgöra. Benen skulle gå av sig själv. Tog vägen ner mot Ösbysjön men där hade det inte smält alls så jag tog vägen ner till Danderyds Sjukhus (där jag mötte en bekant som jag pratade med ett par minuter) och sedan uppför backen till Mörby C. Ett perfekt tillfälle att få den uppmätt. 500 meter. Rullade vidare en omväg till jobbet, via en backe till som gav lite flås och så några varv runt området för att få ihop 8 km på 40 minuter.

Ett mellanpass. Men jag körde i nya skorna. Hade knutit de för hårt först och jag var skeptisk men lättade på knuten och sedan funkade det finfint!

Nästa vecka, då! Då blir det vår!

Ett sista ryck igen

Packade ner utelöparkläderna igår kväll men omvärderade efter nån timme. Jag vill inte springa i isande kyla och snö längre. Så när skolbarnen var lämnade åkte jag till SATS Danderyd, som ligger granne med jobbet.

20 minuter i 5-fart, precis som igår. Sedan lite snabbare intervaller. 3×3 minuter i 4-fart. Under den första intervallen fick jag ett meddelande på telefonen och jag bestämde mig för att kolla vad det var i pausen. ”Hej, du glömde din dator”. Ahhh. Jag såg den ihopfälld på bordet hemma framför mig. Så typiskt. När jag redan var lite stressad skulle jag behöva lägga 20 extra minuter på att åka hem och hämta datorn. Men kanske är stress det jag behöver för att lägga ännu lite mer krut på träningen. Den fjärde intervallen drog jag därför ut till 5 minuter och utan att vila ökade jag farten till 3:53 och sprang en sista minut.

Att ta på sig ytterkläder samtidigt som svetten rinner är inte så trevligt, men jag hade inget större val. 20 minuter senare var jag på jobbet, med intorkad svett men med en dator.

Nu har jag gjort vad jag kunnat inför söndag. Nu är det mat, vatten och vila som gäller. Vädret och underlaget kan jag inte göra så mycket åt. Det är bara att köra.