Att tävla eller inte tävla

Den senaste månaden har jag läst två texter som båda handlar om att tävla i fitness där den ena handlade om när man inte bör göra det och den andra det faktum att många tävlar i fel disciplin, vilket försvårar för domarna och gör besluten obegripliga för de som inte känner till reglerna. Det här har ju såklart börjat snurra i huvudet på mig. Att ställa mig på scenen som en kul grej kanske visar sig inte vara så kul om jag inte har fysiken som krävs. Jag upptar ju en plats som någon annan, mer förberedd person, hade kunnat få om det blir fulltecknat.

Det finns tre klasser att välja på: Bikini Fitness, Body Fitness och Women’s Physique där WP är den klass som kräver mest muskelmassa. Det är den klass jag tänkt mig. De andra klasserna innebär höga klackar, vilket jag vill undvika. Men jag kanske inte har nåt val. På Instagram följer jag hyfsat många tjejer som ska tävla i Body Fitness om en månad och när jag tittar på dem har jag svårt att föreställa mig att jag skulle kunna vara ännu större än dem om ett halvår, för ska jag köra WP-klassen måste jag ha nåt att flexa.

Det är 8 månader kvar. Jag kanske inte behöver bestämma mig idag, men faktum är att jag måste lära mig posera och poseringarna skiljer sig åt mellan klasserna. Jag kan inte gå på diet och vänta tills det är en månad kvar att bestämma mig.

Äh, jag orkar inte riktigt fundera på det där just nu. Tillsvidare låtsas jag att jag ska tävla, helt enkelt.

Annonser

Två sjöar runt 2013

Ja, i vilken fart skulle jag gå ut? Det var den stora frågan. Jag var inne på ett förstavarv i 4:50-fart men när jag kom iväg upptäckte jag att det var för defensivt. Loppet börjar med en ganska lång uppförsbacke men det härliga är att när man väl kommit upp är det lika mycket nedför och därefter helt platt väldigt länge. Den första kilometern låg på 4:40 men sedan höll jag mig runt 4:30. Efter ett varv (5,7 km) var snittet 4:32 men efter den där långa sega backen hade det stigit till 4:35. Det var då jag på allvar började fundera på vad jag ville med loppet. Innan dess hade jag bara känt mig för. När jag fick lite rull i nedförsbacken bestämde jag mig för att satsa på första 10 under 45 minuter, så att jag hade det gjort före Premiärmilen. Grejade jag det skulle jag sänka farten och ta resten i behagligt tempo.

Så jag drog på i 4:12, 4:17 och 4:21 och passerade 10 på 44:42. Check! Det var precis i varvets andra långa backe så farten blev automatiskt lägre men när jag hade kommit upp lät jag benen rulla och hittade en ganska behaglig fart. Det var egentligen bara tredje gången uppför startbacken som det gick riktigt långsamt, 5:03. På det krönet stod min pappa och hojtade ”Du ligger 3:a bland tjejerna!”, vilket kändes orimligt (det är också obekräftat) men jag kunde ju inte gärna släppa en tredjeplats tänkte jag och lät benen gå nedför och sedan hittade jag ett behagligt tempo runt 4:30 och kom i mål på 1:16:57.

Förvirringen nu efteråt gäller hur långt loppet verkligen var. Officiellt är det 16,6. Min klocka visade 17,01 och jag har kollat runt lite vad andras klockor visade. Ett varv är 5,7. 3 varv blir således 17,1. Sedan varvar man två gånger lite innanför målrakan så det går bort lite där men knappast 500 meter.

Hursomhelst, nu borde jag rimligtvis ta Premiärmilen under 45 minuter nästa helg!

Image

Pappa tog en bild på mig. Inte lätt det där med telefoner.

45:24

Image

Lite omtumlad efter nytt pers på milen, 45:24, på Athen Marathon 10 km race.

Jisses. 48:50 på Premiärmilen. 47:30 på Lidingö Tjejlopp. Och nu, 45:24 i Aten. Vart ska det sluta?

Vi kom till starten i väldigt god tid, 30 min före, men blev ståendes där så nån uppvärmning var det inte tal om. Ingen Friskis & Svettis Athen där inte. Jag började dessutom känna lite inne i rumpan och bestämde mig plötsligt för att utföra lite egenmassage vilket gav smärta som strålade ner i benet. Hur tänkte jag då? Men, det var bara att ignorera och fokusera på loppet. Och plötsligt gick starten.

Banan gick 5 km åt ett håll, för att sedan vända runt en kon, typ, och sedan gå ungefär samma väg tillbaks. Första halvan uppåt, med några flacka partier och andra halvan neråt. Så, det gick lite trögt i början, första kilometern på 5:06. Då började jag misströsta. Planen på pers hade jag egentligen lagt ner pga de senaste veckornas halvdåliga träning och naprapatbesök. Men, när det till slut flackade ut lite drog jag på under 5-minutersfart och kände inspirationen komma. Och klockan visade att snittet började gå ner. Kanske att 4:45/km var inom räckhåll?

Vid vändningen som kom efter en hyfsat brant backe klockade jag 24 minuter och sedan var det bara att låta benen gå. Det var först mot slutet jag insåg att kanske kanske att jag skulle fixa 45 minuter t o m men det kändes inte högprioriterat. Jag ville bara orka in i mål. Och det var coolt att komma in på den gamla stadion med ett nytt pers på 45:24.